Inga barn ska behöva ha detta som vardag

Under beredskapsveckan publicerar Räddningstjänsten Syd utdrag ur tre unika dagböcker, från tre av våra brandmän som varit i Ukraina och bevittnat kriget ur ett räddningstjänstperspektiv.

I den här dagboken följer vi brandmannen Daniel, som reste till Ukraina den 10–16 maj 2026. Resan började med ett avsked från familjen hemma i Skåne och fortsatte genom Lviv, Kiev och Rivne. Där mötte han ukrainska kollegor och civila som lever och arbetar med kriget som en del av vardagen. 

Starkast blev mötet med barnen i ett skyddsrum och kontrasten mot de trygga vardagsbilderna hemifrån.  

10 maj

Plats: Hemma → Hyllie → Köpenhamn → Warszawa → Lviv 

Dagen började tidigt med avresa klockan 07:00. Familjen insisterade på att skjutsa mig till Hyllie, vilket gjorde avresan både enklare och mer personlig. En fin start på resan och ett tydligt avsked innan uppdraget. 

10 maj, Framme i Lviv 

Under kvällen kom samtalet in på hur våra larm hemma kopplade till psykisk ohälsa ökar. Det väckte ytterligare tankar. Hur ser den psykiska belastningen ut här? När familjer splittras under lång tid och barn och partners lämnas kvar i ständig väntan, oro och osäkerhet. Vad gör det med människor, relationer och samhällen över tid? Det är svårt att fullt ut förstå, men omöjligt att inte tänka på. 

11 maj, Kiev 

Framme i Kiev och blir visade runt av personal från Myndigheten för civilt förvar. På Maidantorget hedrades ukrainare och allierade som stupat i kriget. Det som tidigare varit analyser, siffror och resonemang blev plötsligt personligt och mänskligt. 

12 maj, Kiev 

Det första intrycket av brandmännen på station 25? De är precis som vi. Samma humor. Samma yrkesstolthet. Samma direkta sätt att prata med kollegor. Det blev snabbt tydligt att brandmän fungerar likadant oavsett land. 

13 maj, Rivne 

Där nere, under mark och mitt under pågående flyglarm, möttes vi av förskolebarn. Först bjöd de på en energisk discodans, sedan en klassisk vals. Där stod vi i ett skyddsrum, under hot om attack, och applåderade som galningar. Det var absurt. Och vackert. 

Barnen hade en trygg plats att ta skydd på. Men inga barn ska behöva ha detta som vardag. Det var den känslan som slog hårdast. Inte själva hotet mot oss, utan normaliseringen av det onormala. 

14 maj, Lviv 

Under natten hade nya attacker skett och USAR-teamet hade skickats på uppdrag. Det blev en tydlig påminnelse om skillnaden mellan vår verklighet och deras. För oss var det ett planerat studiebesök. För dem var det skarpt läge. 

15 maj, Lviv 

Kort efter att vi lämnat skyddsrummet skickade min fru bilder hemifrån. Hon och lillgrabben åt glass och spelade minigolf i parken. Där satt jag på gatorna i Kiev, inte långt efter att ha delat skyddsrum med förskolebarn under flyglarm.  

15 maj, Lviv 

Det starkaste minnet är inte tekniken, skadeplatserna eller flyglarmen. Det är människorna. Barnen som dansade i skyddsrummet. Kontrasten mellan tryggheten hemma och verkligheten här. Och hur snabbt det normala kan förändras.

En brandmans betraktelser från Ukraina

I november 2025 besökte Christoffer Ukraina för att ta del av erfarenheter från räddningstjänstpersonal som arbetar under krigets förutsättningar. Det här är hans starkaste intryck från ett land där kriget och vardagen ständigt löper sida vid sida.

Är du redo för kris eller krig?

Du är en del av totalförsvaret. Om Sverige drabbas av en allvarlig kris eller krig behöver vi alla hjälpas åt. Se till att du och dina nära klarar vardagen om samhället inte fungerar som vi är vana vid.

  • Nyheter

Senast uppdaterad: 22 september 2026, Kl 08:00