Vad är brandfarlig vara

Till brandfarliga varor räknas brandfarliga vätskor, brandfarliga gaser och brandreaktiva varor.

Brandfarliga vätskor

Brandfarliga vätskor är vätskor som har en flampunkt som är 100° C eller lägre. Flampunkten är den lägsta temperatur vid vilken en vätska avger tillräckligt mycket ångor för att bilda en antändbar blandning med luft. En vätska kan inte antändas vid temperaturer som understiger dess flampunkt, eftersom den då inte avger tillräckligt mycket ångor. Exempel på brandfarliga vätskor är bensin, etanol, spolarvätska, olika typer av färger, diesel och eldningsolja.

Vid hantering av en brandfarlig vätska är det viktigt att känna till vätskans flampunkt, eftersom det påverkar risker vid hanteringen. Vätskor med låg flampunkt (≤ 30° C), till exempel bensin och etanol, kan lätt antändas vid rumstemperatur. Vid öppen hantering ställs ofta krav på en utredning och bedömning av riskerna för explosiv atmosfär.

Vätskor med högre flampunkt, till exempel diesel, är svårare att antända vid rumstemperatur och behöver därmed inte hanteras med lika stor försiktighet.

Brandfarliga gaser

Brandfarliga gaser är gaser eller gasblandningar som kan antändas i luft vid rumstemperatur och atmosfärstryck (20° C  och 101,3 kPa). Exempel på brandfarliga gaser är metan (biogas, naturgas, LNG), vätgas, gasol och acetylen.

Brandfarliga gaser förvaras nästan alltid under tryck i gasflaskor eller cisterner. Om en gasflaska utsätts för uppvärmning eller brand ökar trycket i behållaren vilket kan medföra att den exploderar. De flesta typer av gasflaskor har ventiler som släpper ut gasen om trycket blir för högt, så kallade säkerhetsventiler. Det är viktigt att förvara gasflaskor på en plats där de inte riskerar att utsättas för brand, till exempel i en egen brandcell. Gasflaskorna ska även placeras så att de enkelt kan föras i säkerhet vid en brand.

Ett läckage av brandfarlig gas kan ge upphov till en explosiv gasblandning. En viktig egenskap hos brandfarliga gaser är deras brännbarhetsområde, vilket anger vilka koncentrationer av gasen som kan bilda en antändbar blandning med luft. Brännbarhetsområdet ligger mellan en undre och en övre explosionsgräns (LEL och UEL). Vid koncentrationer utanför brännbarhetsområdet (det vill säga under LEL och över UEL) kan gasen inte antändas.

Brandreaktiva varor

Vissa ämnen med oxiderande och självreaktiva egenskaper, ämnen med högt energiinnehåll och brandfarliga fasta ämnen räknas som brandreaktiva varor enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor (LBE). Brandreaktiva varor är ämnen och blandningar som kan underhålla brand eller reagera våldsamt vid en brand eller med brand som följd.

Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som genom sina föreskrifter bestämmer vilka ämnen och blandningar som ska betraktas som brandreaktiva enligt LBE. Följande ämnen och blandningar är brandreaktiva varor:

• ammoniumnitrat
• ammoniumnitratemulsioner, -suspensioner och -geler (ANE)
• brandfarlig biograffilm
• lågnitrerad nitrocellulosa
• organiska peroxider
• väteperoxid

Krav vid hantering av brandfarliga varor

Hantering av brandfarliga varor omfattas av lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor (LBE). Den som hanterar brandfarliga varor är skyldig att känna till vilka krav som gäller för sin egen hantering. 

I lagstiftningen finns ett antal grundläggande krav på den som hanterar brandfarliga varor. Det finns bland annat krav på aktsamhet, utredning om risker, kompetens, föreståndare, byggnader, anläggningar, anordningar, förvaring och förpackning.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har bemyndigande att utfärda föreskrifter med stöd av lagen. Föreskrifterna ställer specifika krav på olika typer av hantering av brandfarliga varor. Till exempel har MSB utfärdat föreskrifter för hantering av brandfarliga gaser, hantering av brandfarliga vätskor, cisterner och explosionsfarlig miljö. En föreskrift är bindande och måste alltid uppfyllas.

Till föreskrifterna finns ofta allmänna råd som visar möjliga sätt att uppfylla föreskriftskrav. Allmänna råd är inte bindande, vilket innebär att föreskriftskrav kan uppfyllas på andra sätt.  Allmänna råd är dock nivåsättande, vilket innebär att alternativa lösningar måste uppfylla minst samma skyddsnivå som det allmänna rådet.